Dagbok Ghana

6/5-11 Resan börjar

VI kom iväg från Öregrund som vi skulle och barnen var förväntansfulla att få komma till Arlanda och se på flygplan. Att mamma skulle iväg verkade inte vara deras fokus direkt.

Väl på Arlanda gick vi och åt mat på macDonalds. Av två skäl. 1. det är enkelt och lätt för oss att äta där för vi vet vad Ilian kan äta. 2. Jag ville ha något riktigt onyttigt att stoppa i mig innan resan.

När Kg stod i maTkön och jag satt kvar med barnen kom min första gråtattack men jag tror inte att varken Kg eller barnen märkte det. Jag stålsatte mig faktiskt. När vi ätit träffade vi på de andra och det var dags att säga hejdå till familjen. Jag fick min andra gråtattack men det gick bra ändå. Som tur var var inte barnen ledsna utan de pussades och kramades och vinkade sen glada när de gick därifrån. Mina tårar torkade också snabbt. Vilka duktiga och trygga barn jag har! Tänk de gråtandes hade klängt sig fast vid mig. Då hade jag inte kunnat åka iväg.

När jag sagt hejdå gick jag och tröstköpte mig två böcker och sen blev det en fika för de andra men jag var lite för uppe i varv för att få i mig mer koffein.

Innan vi gick och checkade in vårt baggage krånglade det lite på Forex där vi ville ha ut rätt mycket kontakter för att kunna göra allt vi tänkt göra. Efter lite krångel och några samtal till banken i Sveg så löste det sig. Tur i alla fall att krånglade hemma i Sverige och senare på resan.

Incheckningen gick hur bra som helst men som vanligt så pep det om mig i säkerhetskontrollen. Men jag smugglade inget olagligt denna gång heller ;)

Ett litet glas vin hann vi med innan det var dags för första etappen flygning till London Heathrow. Gick också hur bra som helst.

I London fick jag ett litet sammanbrott på min iphone som inte ville fungera. Jag hade velat ringa hem till familjen och kolla läget. Men den hittade helt enkelt inget nät. För de andra som också hade iphones gick det hur bra som helst. Men det är ju själva fn att tekniken alltid ska krångla för mig. Jag gav upp rätt snart och insåg att det nog var någon inställning hos Telia eller liknande. Nåväl, jag hade inte tänkt att använde min iphone under resten av resan iaf

7/5-11 Första dagen

Boardingen på nästa flight gick också bra och klockan var ca 22.30 lokal tid när vi lyfte från Heathrow mot Accra, Ghana. Efter ett snabbt flygplansmål somnade jag på en gång och sov några timmar. Vaknade och var förstås fortfarande trött och hade ont i kroppen och då var det flera timmar kvar. Men vi landade till slut i Accra och det var precis som alla sagt; det var en helt ny värld man kom in i. Men vi fick köa mest hela tiden tyckte jag. Först köa för att komma av planet, sen köa till bussen för att ta oss in till själva terminalen och sen köa för passkontroll och sen köa för att komma ut ur passkontrollen och sen köa för att hämta väskorna men till slut var vi då ute där vår chaufför Opingo mötte upp oss och skulle köra oss till Nyamekye Children´s home. Det var en resa jag sent skall glömma kan jag tala om. Ni kan ju försöka föreställa er. Först själva bilen. Han hade stolt hyrt en stor bil för att vi alla skulle få plats med all packning. Me oj oj. Det var ju inte direkt den mest moderna bil om man säger så och jag fick den stora äran att sitta på en lös stol. Tur att du inte var med mamma



Vi lämnade flygplatsen i Accra vid sextiden men det var redan full kommers på de olika marknaderna i staden. Efter ca 1,5 h kom vi till staden Swedru där vi skulle bunkra lite mat, fläktar och myggnät. Jag skulle även ha ett telefonkort till min extratelefon jag tagit med mig. Det är inte så dyrt att sms:a hem om man köper telefonkort på plats. Men först skulle vi växla våra dollar till den lokala valutan Cedi. Tro nu inte att vi gick till någon bank. Nej, vi gick till något väldigt diffust ställe på någon bakgård vid ngt skjul. Men vi fick våra pengar och en bra växlingskurs. Svartväxling javisst!



Sen blev det ut på byn och springa runt och handla saker. Om bilen var full innan så var det ingenting mot vad den var nu. Vi fick ha lådor med mat och annat i knät. Och ägg. Konstigt nog var de också hela när vi kom fram till barnhemmet. Våra ryggar och rumpor var alldeles trasiga av den oerhört guppiga vägen.



Vi åkte igenom många fattiga byar och det är svårt att förstå att Ghana ändå räknas som ett av de rikaste och mest moderna länderna i Afrika. Men nu var vi då äntligen framme. Barnen rusade emot oss när de såg bilen komma och det var svårt att hålla tillbaka tårarna när de kastade sig om halsen på oss alla. Jag fick en liten sötnos i mina armar på en gång. Det första som slog mig var att alla barnen såg så välmående ut och de hade alla fina, rena och hela kläder på sig. Hjälp tänkte jag. Och vi som samlat in så mycket kläder och skor och så behövs det kanske inte. Men lugn goda läsare....


Vi var omgivna av barnen och vi fick även ett trevligt mottagande av de vuxna på barnhemmet. Vi fick varsin flaska av någon sojamjölk och jag tror jag drog vinstlotten som fick den med chokladsmak. Riktigt god!



Det är svårt att återge alla så här. Jag märker själv att allt jag skriver låter torftigt och torrt men jag får he
lt enkelt försöka visa er med bilder när jag kommer hem och försöka berätta om allt det underbara och nya jag är med om här i Ghana.

Vi installerade oss i ett hus som ligger i anslutning till barnhemmet. Det var meningen tydligen att vi några av oss skulle sova i byn här bredvid men Madame, föreståndarinnan på barnhemmet ordnade så att alla åtta fick sova här. Tur det. Jag hade inte alls haft någon större lust att gå byvägen när det blivit mörkt. Nu fick vi sova i samma rum alla åtta och sängar hämtades från barnhemmet. Det var inte tal om att fixa sängar på annat håll. Barnen fick ligga på golvet. Vi bestämde rätt snart att vi ska skaffa nya madrasser och bränna alla äckliga kuddar de har. Men man måste åka en bit och för att köpa inplastade kuddar och inplastade madrasser. Det måste de ha med tanke på hur fort allting blir sunkigt och äckligt.



När vi plockat upp våra saker och hängt myggnäten på plats så fick vi en rundvisning på barnhemmet. Det var då jag insåg att mitt första intryck att det inte såg så eländigt ut inte alls stämde. Jösses säger jag bara. Vi började med skolbyggnaden och rektorn visade oss hur de fyra olika klassrummen såg ut. Eller klassrum förresten. Skjul är ett bättre ord. Knappt något att skriva på. I princip inga skolböcker. Ingenting. Så underbart att vi har så mycket i containern som kommer att komma till nytta.






När jag fick se pojkarnas sovsalar började jag faktiskt att grina igen. Så skitigt och äckligt. Madrasserna (de som fanns) var helt sunkiga och man kunde se djur krypa omkring i dem. Inga lakan. Men det kommer ju också med containern!



Vi fick också se köket och matsalen, toaletter och get/hönshuset samt tvättrummet.





Vår toalett. Det var ingen spoltoalett utan man fick hälla vatten manuellt i den.


När vi fått se hela barnhemmet och barnen hängt som klasar på oss alla så åt vi vår första måltid som bestod av tomatsås, tonfisk och pasta. Det lagade kokerskan på barnhemmet åt oss (fast med våra råvaror). Kanske inte det mest kulinariska jag ätit men riktigt gott om man tänker på vad barnen äter.

Vatten försöker jag dricka mest hela tiden. Vattnet köper man i påsar här. Låter konstigt men det fungerar rätt bra faktiskt. Men vi har ju inget kylskåp så allt är ljummet och maten blir förstörd fort.



 Det är fruktansvärt varmt här. Långt över 30 grader på dagarna. I skuggan. På nätterna går det kanske ner till 25-27 grader.

När vi ätit lite lunch så gick jag och runt och kollade lite, hjälpte till att hänga upp tvätt och pratade med tjejerna som tvättade. Vilket hårt och slitigt jobb de har. Beundransvärt.





Elina och Mikaela satt i möte med Madame och en massa killar länge för att prata om vad som behövdes göras mest akut på barnhemmet nu när vi var här och det var såklart en hel del. När de berättade att vi planerade att ordna så att de fick rent vatten blev det såklart lycka. Madame berättade också att hon knappt hade kunnat sova på den natten för hon hade varit så nervös. Hon ville att allt skulle vara så städat och fint och att barnen skulle vara inordning.

Till mat första kvällen blev det vita bönor och bröd.

Vi kom i säng tidigt. Redan vi åtta faktiskt. Här blir det mörkt vid sju och vid åtta går folk tydligen och lägger sig och ljust vid fem på morgonen och då går alla upp.

8/5-11

Tuppen sätter igång utanför fönstret vid fyratiden och tycker att man ska gå upp. Det lät ungefär som om han stod i sängen. Och mina öronproppar låg i väskan och det kändes alldeles för jobbigt att hämta dem. Hur det än var så lyckades jag somna om och vaknade halv sju. Långt efter att alla andra hade gått upp. Då var det full fart ute. Det blev en varma koppen till frukost och sen lite senare blev det ett ägg och lite bröd med sylt på.

På förmiddagen gick vi och handlade lite byn och jag och Kicki hittade ett ställe där de hade den goda chokladsojadrycken. Det känns bra att kunna handla i byn och stödja de fattiga där.

Mitt på dagen gick vi till kyrkan med alla barnen och det var en fantastiskt upplevelse! Jag var lite ”orolig” innan jag åkte att jag inte skulle få se någon ”riktig” afrikansk kultur eftersom Ghana, enligt vad jag läst, var så modernt. Men det här kyrkbesöket bevisade motsatsen, dvs att jag i Ghana kunde hitta traditionell afrikansk kultur bakom varje skjulknut och hydda. Kyrkbesöket var underbart. Läs vidare i inlägget om kyrkan.

När vi kom hem från kyrkan så satt jag ett bra tag med en sjuk liten flicka som heter Otchope. Vi vet inte riktigt vad som är fel på henne men hon är liten, tanig och hängig. Vi får se hur det hela utvecklas. Kanske måste vi ta henne till en klinik.


Lunchen bestod av corner beef med lök och mangoris. Det var faktiskt godare än det såg ut. Man är verkligen inte kräsen på maten här. Vi lagar vår egen mat på gasolspis i vårt hus.



Efter maten satte vi igång med projekt röjning. Det ligger skräp överallt på barnhemmets området. Smutsiga och trasiga kläder ligger hullerombuller med udda skor, nytvättade tvätt och till och med rakblad ligger och skräpar. Vattenpåsarna slängs där barnen dricker ur dem. Bakom husen ligger det drivvis med skräp och bajs (barnen använder inte alltid toaletterna). Vi kastade allt äckligt vi såg och satte Madame i jobb att sortera ut alla trasiga kläder och udda skor. Alla barnen kommer ju att får nya kläder så fort containern kommer. Barnen blev lite nojjiga när vi började slänga saker. De vet ju inte att de kommer att få nytt om några dagar.

På eftermiddagen kom det tupp farandes och skrek som om djävulen själv var efter honom. Det var det inte utan ett gäng barnhemsungar. Läs vidare om tupphistorien vi var med om i ett eget inlägg.

Jag har idag haft huvudvärk hela dagen. Jag försökte allt. Resorb, alvedon, vatten och vila. Men inget hjälpte. När åskan började gå på eftermiddagen förstod jag att det var därför jag haft ont i huvudet..

Vi fick besök av en sjuksköterska som tydligen kommer hit varannan veckan och nu när han hört att vi var här så kom han hit för att tala om alla mediciner som barnen behövde. Det var mediciner som malariamedicin, avmaskning, medicin mot svamp i hårbotten, ögondroppar och vanlig antibiotika till sjuka barn. Vi frågade också om någon här på barnhemmet hade HIV och då svarade han att han inte visste men att det skulle vara gratis att testa alla barnen men då var det viktigt att man kontaktade någon slags huvudklinik som han inte jobbade för. Dessa tester ska vi försöka få till också under tiden som vi är här.



Vi fick senare på kvällen smaka den lokala specialitet fufu och till det blev det tuppsoppa. Fufu är jamsrot som man mosar tills det blir en enda stor vit klump. Smakar i princip ingenting men man ska äta det med något starkt och det var tuppsoppan. Man använder en sorts röd peppar här som verkligen sätter krydda på maten.




Efter maten hade vi ett litet möte för att försöka samordna morgondagens göranden och skriva shopppinglista. Vi bestämde att Kicki och jag skulle stanna här på barnhemmet och ta emot borrkillarna och städa lite, Elina och Mickan skulle dra iväg till Tema och fixa hit containern och de andra skulle åka till den lite större byn Swedru för att shoppa diverse förnödenheter. Bl a plastbackar till barnens saker och mediciner.

Det blev sen återigen en tidig kväll. Elina och Mikaela skulle bli hämtade klockan fyra för att bli körda till hamnstaden Tema.

9/5-11 Container?

Mikaela och Elina gick upp tidigt som sjutton(04.00) och möttes av 17 nyduschade, nykammade och förväntansfulla ungdomar som skulle följa med till Tema. Men inte nog med det. Även lilla 3-årige Leif skulle med. Det var inte vad M och E hade räknat med. Madame hade frågat om de tio äldsta barnen kunde få följa med och det hade de sagt ja till men de hade inte hjärta att säga ifrån när de hade klätt upp sig och allt. Så alla fick följa med. Alltsomallt var de 26 personer i en minibuss för nio (!).

De andra tjejerna här åkte iväg vid åttatiden och Kicki och jag blev ensamma kvar och satte igång med städning, tvättning och vädring av alla sängkläder samt gå till byn och handla mer vatten till barnen. Ganska snart blev det för varmt men vi hann med det vi tänkt. Vid tio kom borrkillarna och vi var lite nervösa faktiskt. Det gäller ju så mycket pengar. Men det var jätteseriösa och satte igång men mätningar och uträkningar och höll på i över tre timmar. De jobbade med att försöka hitta det mest optimala stället för brunnen. Det blev två ställen till slut som var ok. Imorgon kommer de tillbaka och ska bestämma vilket de ska ha. Madame har skridit runt med fina kläder och handväska hela dagen. Vi gissade att det berodde på att det var karlar här?! (jag kommer skriva mer om vattenprojekten i ett separat inlägg sen)

Idag var det ganska svalt väder på morgonen/förmiddagen men mitt på dagen var det stekhett igen. Vi har möjlighet till ”bucket showers” ( man tar vatten i en hink och häller över sig och försöker tvätta sig så gott det går) på kvällarna men jag har ännu inte tvättat håret. Kanske blir det en hårtvätt imorgon.

Vårt duschrum (alltid minst en spindel på väggen)




På eftermiddagen kom Swedru-tjejerna tillbaka med ett helt lastbilsflak fullt med plastbackar. Även lite mat och grönsaker till oss och mera vatten.



En kille här frågade idag om jag var Mikaela mamma. Tack för den, Mikaela är tio år yngre än mig bara…Här är jag tydligen tant…

Vi har också haft telefonkontakt med Mikela och Elina hela dagen och det har tyvärr inte gått bra med containern. De säger att det tar minst fyra dagar innan de kan släppa den från hamnen. Trots att den har stått där i 3 veckor! Så de åkte fyra timmar i bil med 18 barnhemsbarn bara för att få ett nej - laws are laws. Det är lite så det fungerar här i Ghana tydligen. Allt tar extremt lång tid och myndigheterna ska alltid krångla och dra ut på tiden. Elina och Mickan var så arga och besvikna när de kom tillbaka. Inte så konstigt. Men barnen var glada. De hade fått en utflykt, fått se havet och ätit mat. För dem var utflykten mycket lyckat. Imorgon ska vi skicka dit två killar så ska göra ytterligare ett försök att få dem att släppa containern. Hoppas hoppas…..

På eftermiddagen kommer Madam springandes till oss och vill att vi ska följa med och se en sak ”bring your cameras”. Vi tog sikte på getstallet. När vi kom fram så visade hon oss att det för en timme sedan fötts två getbäbisar. Lycka!



Ikväll har jag pratat med familjen i Öregrund. Det är lite svårt att prata eftersom det är fördröjning. Men det kändes skönt att ha pratat med dem. Men jag måste säga att det ändå går jättebra och jag längtar inte så förfärligt mycket som man kanske kunde tänka sig att man skulle ha gjort. Det är liksom som om man är i en helt annan värld och att livet man lever annars på något sätt har pausats.

Har även haft lite spindelpanik idag. Jag har haft svårt med bucket showers eftersom det sitter stora spindlar på väggen. Jag löser det så att jag tar ut hinken ute istället och tvättar av mig så gott det går där. Idag var det även en spindel på toaletten. Inte trevligt….men jag var ju tvungen att gå…..

10/5-11
Idag är det ”lights off”. Det innebär att det inte är någon elektricitet. Vi hade imorse men sen har det varit strömlöst hela dagen. Det har inneburit att inte borrkillarna kunnat komma hit och inte elektrikern som skulle sätta upp fler lampor.

Idag har vi inte gjort så väldans mycket. Uppe tidigt såklart. Jag har varit trött hela dagen. Hade mycket svårt att sova inatt. Det var verkligen jättevarmt och jag tyckte att det kröp överallt på mig. I natt måste jag försöka rikta en fläkt mot min säng. Jag sover i överslaf så det blir väl kanske lite extra varmt.

Vi var en sväng till skolan och delade ut brev som Elina hade med från Hede och jag lämnade över Frösåkersskolans arbete till rektorn så att han fick bestämma vilka klasser det skulle till. Rektorn sa att han ville prata med mig om en sak och sen drog han en snyfthistoria om sin fru som bodde ensam i veckorna när han var borta och han med guds hjälp hoppades få lite pengar av mig att skicka till henne. Jag tycker sån´t här är jättesvårt. Hans fru kanske verkligen behöver pengarna men å andra sidan är den här rektorn anställd och får pengar varje månad. Ger jag pengar till honom så kommer säkert de andra vuxna här också och vilja ha pengar. Är det några som skulle ha pengar tycker jag så är det de stackars kvinnorna som sliter med tvätten och barnen hela dagarna. Men det är jobbigt när de tigger så här…Rektorn önskade också en laptop eller en dator för det skulle göra hans jobb så mycket enklare. Det kan jag hjälpa honom med däremot. Jag har ju en granne som skänkte en laptop och dessutom en kollega som skänkte en fin stationär dator så jag hoppas att han ändå blir nöjd med allt han får. Dessutom kommer det ju massvis med skolmaterial med containern och för pengarna jag fick från kollegor, elever LC-tjejerna ska jag köpa skolböcker. Det är något som verkligen behövs.

Det här var de skolböcker de hade till 130 elever.



Kicki har döpt toalettspindeln till Prins Albert. ”Nu ska jag hälsa på Prins Albert” eller ”Nu är prins Albert framme igen” J

PÅ eftermiddagen kom det en kvinna med en säck med majs på huvudet ville sälja till oss. Det fick hon såklart! Hon fick även med sig lite bäbiskläder till sina små. Det är så fantastisk det här med Afrika att kvinnorna går omkring med sina vackra kläder och stora bylten på huvudet, en unge i mage och en på ryggen kanske. Och alla är glada och hälsar.



Jag har också gott runt med sötaste bäbisen. En liten tvåmånaders kille som tillhör en av tjejerna som jobbar här. Så maken hemma behöver inte vara orolig och han ska följa med hem ;)



Vår mat har hittills bestått av olika varianter av tomatsås känns det som. Bara så ni vet så kommer jag inte vilja ha varken tomatsås eller tonfisk när jag kommer hem. Idag har jag varit dödligt sugen på äppelpaj och vaniljglass…

11/5-11 Sjuk

Vaknade inatt och var dålig i magen. Och inte så lite heller. Mikaela var också uppe och var dålig. Jaja, vi får vara glada att ändå klarade oss så länge som vi gjorde. Jag har varit liggandes mer eller mindre hela dagen. Hade feberfrossa också. Idag som det var fest och allt. Jag tog mig ur sängen för att vara med på om när det ordnats dansuppvisning, trummor och sång och sen när det var ”beachparty” och Madame ordnat stereoanläggning och musik och vi delade ut frukt och juice till alla barnen. Senare på kvällen var det ”Bonfire” och trummor och dans men det orkade jag helt enkelt inte vara med på.










Vi fick också den här kvällen förstärkning av Olle Grönwalls från företaget Vizuera som ska hjälpa barnhemmet på utbildningsfronten. Han ska stanna i fyra dagar.

12/5-11

Idag mår jag mycket bättre! Men tyvärr är jag fortfarande dålig i magen så jag får inte i mig någon mat. Det går inget bra på containerfronten. Myndigheterna här bara krånglar och den agenten vi hade här som skulle sett till att allt var klart har inte gjort sitt jobb. Han har haft tre veckor på sig att få fram alla papper och kontakta rätt personer. Mikaela har haft kontakt med honom innan vi kom hit och han sa att allt var i sin ordning. Nu har det gått en vecka och vi har fortfarande inte fått hit den. Vi MÅSTE ju ha den hit så at VI kan packa upp den. Om vi bara skickar hit den utan att vi är här kommer att innebära kaos bara. Här finns inget som helst sinne för ordning och reda och det är slit- och slängmentalitet som gäller. Svensk som man är gick man omkring på marknaden och letade efter en papperskorg att slänga tomflaskan i men det fanns såklart inte. Så det var bara att slänga på marken som alla andra. Men man mår lite dåligt av allt skräp som ligger överallt. Och tänk hemma står man och källsorterar allt och småskäller på de som inte gör det. Det skulle vara här det….

Idag kom så äntligen borrkillarna. Det var stor uppståndelse! Läs mer på inlägget om vattenprojektet.

På eftermiddagen hade vi fiskdamm för barnen och det var succé förstås. Tre av tjejerna som var med hade gjort iordning små påsar med lite smått och gott i. Sen fick de fiska!



På kvällen satt vi och var upprörda och besvikna över det här med containern och hur krångligt det är. Elina och Mikaela som har kämpat så mycket och så många hemma som har engagerat sig i det. Vi har t.o.m försökt med mutor med det gick inte heller. ”It´s all a process here in Ghana”. Jo, tjena….. Imorgon ska tjejerna åka till Tema igen och göra ett försök. Ikväll har vi också pratat med en man som är någon slags lokal representant för regeringspartiet och han kunde ordna så att vi fick containern på tisdag men inte tidigare. Det känns helt enkelt för jobbigt. Det är ju så ofantligt mycket saker att packa upp så då kommer vi att få jobba dygnet runt med det. Men det får väl bli så då….men det ska iaf göra ett försök imorgon.

13/5-11 Fler sjuka

Vid fem åkte Eva, Jenny och Erika till flygplatsen för vidare färd hem till Sverige igen. Mikaela, Elina och Olle följde med i samma bil för att sedan när de lämnat av på flygplatsen åka vidare mot hamnen för att fortsätta bråka med agenten och ”The big man” där.

Marie har varit jättedålig och legat hela dagen.

Kicki och jag började morgonen med att gå till byn med ett gäng pojkar och köpa vatten. Vi tog också en coca cola vid ett litet stånd. Smaskigt värre!





Sen tog Kicki, jag, Madame och Madames man en Tru-tru in till byn Swedru för att köpa fler madrasser till sovsalarna. Tru-tru är en minibuss som man vinkar in vid sidan av vägen och sen är det bara att kliva in. Spelar ingen roll hur många som redan sitter där, det finns alltid plats för fler! Men det var en trevlig resa och den här gången var man mer mottaglig för alla intryck än den första dagen när vi kom och åkte samma väg. Jag och Kicki var med om ett riktigt äventyr. Läs mer på inlägget om Madrassäventyret i Swedru.

När vi kom hem flyttade jag till en annan säng nu när det blev lite plats över då de andra åkt hem. Jag hoppades kunna ta del av lite fläkt nu. Men jag får skylla mig själv som valde överslaf från början. Jag trodde jag skulle ha bättre koll på spindlarna om jag sov i överslaf men nu när det har gått en vecka så har jag faktiskt vant mig rätt bra vid de spindlarna som sitter på väggarna här. Visst tycker jag att de är hur äckliga som helst men sitter liksom där de sitter. De håller inte på och springer omkring. En spindel kan sitta på samma ställe en hel dag. Men häromkvällen kom det en skitstor och skitäcklig spindel krypandes på golvet och det var en helt annan sort än de stillsamma som sitter på väggen och i taket. Den här var så jäkla äcklig. Jag sa till en av ungarna att ta bort den pleeeaaaase och då laddade en kille och bara smashade den med foten. Jag höll på att dö av skräck kan jag säga. Igår kväll visade också en av de äldre tjejerna sin rygg och ett stort spindelbett hon hade där. Just den informationen hade jag velat slippa kan jag säga. När jag skulle lägga så låg jag och lyste med pannlampan för att se om jag kunde se några men som tur var gjorde jag inte det.

Ingen container idag heller men nu har vi blivit lovade tisdag. Vi får verkligen hoppas att det stämmer

14/5-11 Skolmöte och storstäding

Efter frukost hade vi skolmöte med rektorn och alla lärarna. Vi fick en lista på alla skolböcker som behövde köpas och de hade tagit i rejält. Det var en lista på böcker för närmare 60.000 kr. Vi fick även en annan lista på sån´t som de önskade till skolan. Bl. a högre löner till lärarna, internetuppkoppling, fler datorer, kontorsmaterial, skolbänkar, en ny skolbyggnad och sen att vi betalade in arbetsgivaravgiften (eller vad det var) till staten. Det var en rejäl lista och nu vet vi på sikt vad som behöver göras. Några av sakerna kan vi också åtgärda så fort containern kommer. Kontorsmaterial t.ex. Företaget Vizuera, som sponsrar barnhemsprojektet kommer också att diskutera listan och försöka åtgärda några av punkterna.





De äldsta tjejerna på barnhemmet fick på eftermiddagen pyssla lite. Elina och Mikaela hade med sig pärlor och snöre så de satt och gjorde halsband och armband i flera timmer. Det tyckte de var jätteskojigt!



Vi satte igång med storröjning också. Vi började med småttingarnas rum. Dit vi hade köpt madrasser igår. Så här låg de innan de fick nya madrasser. De var fulla med bajs och kiss och annat äckligt.



Vi tog ut alla sängar och madrasser och tog bort alla spindelnät i taken och gjorde rent i fönstren. De tyckte vi var lite galna när vi började våttorka överallt. Det gör man tydligen inte så ofta här. Men jag kan ju också erkänna att jag inte höll på att städa bort spindelnät. Jag gick ut när det började rasa spindlar längst väggarna…..Sängen vi rengjorde upptäckte vi var full( och då menar jag verkligen FULL) av små små myror så vi skickade Olle till byn för att försöka få tag på insektsmedel som vi sen sprejade sängen med. Stackars de små bebisarna som har legat hos de myrorna varje natt. Det blev jättefin när vi var klara! Vi hann även med tjejernas sovsal men då valde jag att vara ute och rengöra madrasser istället. Kanske det mest äckliga alternativet men när jag lyfte på första madrassen i en av sängarna så kröp det upp en stor äcklig spindel och då tog jag utetjänstgöring istället. Så det blev att gnugga bajs och kiss av kanske 40 madrasser. Usch och fy och blä. Och inte hade vi ordentliga rengöringsgrejer heller. Så det blev att gnugga med en trasa och något klorinaktigt. Helst skulle man behövt svinto, vim och en rotborste. Men det blev till att göra det bästa av situationen. Jobbigt och äckligt var det hursomhelst.




Jag hade kökstjänst och lagade en pastasås på burkmjölk(grädde) vi hittade i en butik häromdagen och burkskinka och lök och vitlök. Det blev riktigt gott faktiskt.

Jag börjar få rejäl hemlängtan. Det är väl så när man börjar kommer in i lunket här. Då börjar man få tid att tänka på familjen hemma. Sen drömmer jag så konstigt också men det kan man tydligen göra av malaria-tabletterna.

Madame har haft tandvärk idag och var helt svullen i hela ansiktet och hennes värktabletter hjälpte inte och ingen tandläkare förrän på måndag. Men hon fick en Voltaren av mig och var så tacksam när värken släppte.

Jag har fått ett afrikansk namn; Akwija. Det betyder ”Wednesday born”. Och dagen man är född på här är tydligen mer viktig än själva datumet. Jag hade ingen aning om vilken dag jag var född på men en tjej räknade ut det till mig och kom fram till att det var onsdag. Stämmer det mamma?

När vi skulle gå och lägga oss var det en stor spindel på rummet. Jag hade aldrig kunnat sova med den där så jag såg till att den ”was taken care of”.

Här finns också en tjej, Mia, som är så jädra lik Nike. De hade kunnat vara tvillingar(om man bortser från hudfärg såklart). Knubbgosiga, glimten i ögat och lite fullifaan båda två.

15/5-11

Det blir verkligen konstiga tider här. Vi går och lägger oss vid åtta och kliver upp vid fem, halv sex. Vi följer liksom solen och barnens dygnsrytm. Allt som har med klockan och tid fungerar inte riktigt i det här landet. Imorgon kan betyda ”en annan dag” och en timme kan lika gärna vara tre. Det är lite frustrerande när man ska boka tider med t.ex elektrikern eller en bestämma tid med en taxi. På morgonen idag så skulle Madame och flickorna (Elina och Mikaela) åka till en kyrka för att träffa och tacka en präst som skänkt mat till barnhemmet i påskas. De skulle åka åtta men kom inte iväg förrän halv tio.

När de kommit iväg fortsatte vi med städandet. Idag var det pojkarnas sovsal som skulle bli fint. Jag tog utetjänstgöring idag också. Men hjälp så varmt det var. Jag höll nästan på att svimma i värmen. Men rent blev det.

Borrkillarna kom på eftermiddagen men läs mer om det på vattenprojektinlägget.

PÅ eftermiddagen tog vi det lite lugnt och fick lite musikunderhållning av ungdomarna från byn. Det är verkligen något alla verkar gilla här; sång, dans, trummor och takt. Jag också!



 Sen blev det en tur ut i djungeln för att hälsa på en liten pojke som heter Richard och som i vanliga fall bor på barnhemmet för han har ingen mamma. Men just nu är han hos sin släkt. Men vi hade lite kläder med till honom så vi fick en kille att köra oss alla ut i djungeln för att hälsa på honom. Det var en upplevelse som bara kan beskrivas som helt overklig. Jag har filmat nästan hela trippen så det blir häftigt att få visa när jag kommer hem.

När vi kom tillbaka till byn igen blev ett besök på den lokala baren. Spännande det också förstås! Öl till mina vänner och cola till mig.

Middag på kvällen och packning inför nytt äventyr imorgon då vi ska till Accra och shoppa afrikansk hantverk, bo på hotell och sen få med oss container tillbaka!

16/5-11 Hotellnatt och shopping

Vid fem åkte vi iväg från barnhemmet för att tillbringa en natt i Accra. Vi skulle gå på marknaden och sen åka till hamnen för att nu äntligen få ut containerskrället. Fyra timmars helt galen bilfärd där vi varit supernära att krocka flera gånger (en gång rök backspegeln på bilen bredvid) kom vi fram till hamnstaden Tema där vi fick höra att den vi skulle ha träffat då inte skulle dyka upp förrän på eftermiddagen så vi åkte tillbaka till Accra för att äta lunch, gå på marknaden och lämna av Olle.





Jag köpte massvis med fina saker! Vi bestämde sen att det inte var nödvändigt att alla åkte tillbaka till Tema utan jag, Marie och Kicki kunde åka till hotellet och vänta där. Så blev det och vi hittade ett hotell i utkanten av Accra. Ett helt ok hotell var det. AC på rummet och pool. Jag passade på att ta en drink vid poolen innan jag tog en taxi tillbaka till marknaden. Jag hade inte hunnit köpa allt jag ville. Kicki och Marie kände sig inte helt krya så de blev kvar på hotellet.

Mickan och Elina kom tillbaka sent och hade inte lyckats få ut container idag heller. Men imorgon blev vi lovade att de skulle släppa den. Inte får vi någon riktig förklaring till varför det tar sån tid heller. Vi firade detta, ändå, glada besked med att äta kcckling och pommes och dela på en flaska vin innan vi utmattade somnade i det svala hotellrummet .



17/5-11

Vi tog en liten sovmorgon och sen blev det en god hotellfrukost och en stund vid poolen innan vi åkte till Tema allihopa. Vi hade stämt möte vid elvatiden och hela dagen satt vi under ett träd och bara väntade och väntade.



Ghana är väntans land och vid sju fick vi veta att inte heller idag skulle det bli någon container och vi bröt ihop allihopa. Vi var så arga, ledsna med framförallt besvikna. Vi fick åka tillbaka för ännu en hotellnatt. Innan det for vi vägen om köpcentret för att äta varsin pizza igen. Kicki var så trött att han somnade vi bordet när vi väntade på att maten skulle komma.



När vi åkte taxi till hotellet sen så blev vi stoppade av polisen. Lite otäckt faktiskt. Vi åkte fyra i baksätet och det gillades tydligen inte men vi tänkte på häromdagen när de lassade in 26 personer i en minibuss för nio och vi fick ett skrattanfall allihopa. Det hade gått så dåligt åt oss idag och det här var liksom droppen och hjälp vad vi skrattade. Det gillades inte heller av ploismannen som sliter ut Mikaela ur bilen och fräser "Are you laughing at me?". Taxichauffören löste allt genom en liten muta och vi kunde åka vidare. Lätt som en plätt bara.

Vi duschade (gällde ju att passa på när möjlighet fanns) och gick och la oss på en gång.

18/5-11
Vaknade tidigt, tidigt på morgonen och var dålig igen. Bara att bita ihop idag. Vi var uppe tidigt så att vi kunde komma iväg och vara i hamnen till åtta då vi stämt möte med vår agent. Det tog förstås flera timmar innan han dök och vi fick återigen bara sitta där och vänta. Lite frukt och kex fick vi i oss. Och vatten förstås.

Vid två såg det rätt ljust ut på containerfronten så Kicki, jag och Marie bestämde att vi skulle åka tillbaka till barnhemmet. 

Vi åt mat och gick sen runt och pratade och myste lite med barnen. Det har vi ju inte hunnit med de senaste dagarna. Jag satt en stund med dem när de skulle äta.



Vi gick och la oss några timmar i väntan på containern som nu var utmutat ur hamnen och påväg. Madame hade också sett till att det fanns många starka som skulle hjälpa till att bära när de väl var här.



Vid midnatt var de framme och vi slet som djur för att tömma containern så fort som möjligt. Vi organiserade oss så att Elina och Mickan lyfte ner lådorna från containern och vi andra placerade oss på de ställena dit de olika lådorna skulle och sen gick det med rasade fart. JAg var ansvarig får skol- och pysselprylar som allt bars till ett av klassrummet.


När containern var tömd bestämde vi oss för att gå och lägga oss och hämta lite energi några timmar och sätta igång vid fem igen.

19/5-11 Sista dagen
Vid fem var vi igång och och det var full fart hela dagen. Vi hade knappt tid att äta mat. Så många lådor som möjligt skulle packas upp men vi hann inte med alla. Vi hade ju liksom räknat med att få containern några dagar efter att vi själva hade anlänt och hade mycket i den som vi planerat att göra med barnen och en hel del saker som vi skulle ha behövt instruera de vuxna i men alla dessa saker fick vi helt enkelt låsa in i ett rum till en annan gång någon av oss kommer ner. Men det mesta hann vi ändå sortera upp. Vi hade en massa hyllor med oss så det det blev ordning och reda på torpet.













Alla barn fick ställa sig i kö och sedan fick de först varsin kasse med lakan och tandborste i. Sen fick de komma in några i taget och få nya skor och kläder.










När barnen fått sitt var det de vuxnas tur att få kläder och skor och jag kan säga att det var värre än H&M-rean. JAg höll på att bli nertrampad. Seriöst alltså.



Någongång under eftermiddagen/kvällen hann vi också packa våra egna saker och säga hejdå till barnen. Sorgligt värre att lämna dessa underbara ungar som man på två veckor hunnit fästa sig vid. De sjöng en hejdå-sång till oss på kvällen och det var en del tårar både hos barn och vuxna.

20/5-11 Hemfärd

Hemresan gick bra och det känns som om vi alla vill åka tillbaka till Nyamekye Children's home snart. Men det var bra skönt att vara hemma också. Sin egen säng, sin egen toalett, rinnande vatten, kylskåp och mjölkprodukter. OCH FAMILJEN!!!!


Kommentarer
Postat av: Sara

Tack snälla Bea för en spännande berättelse! Jag ser redan framemot mer,inte minst bilderna!

2011-05-21 @ 20:35:00
Postat av: Lotti

Jättekul och intressant att få läsa om din resa. Ser fram emot filmvisning på Frösan.

2011-05-22 @ 21:46:22
Postat av: My

Fantasiskt att få ta del av din resa! Vilket fint jobb ni har gjort :-)

2011-05-26 @ 21:37:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0